Hårt grönt äpple

Äter ett hårt surt äpple, ett sådant grönt med hårt skal, känns framavlat på något sätt. Äpplet gör mig nervöst precis som ljudet av tvättmaskinen, det är något metalliskt i trumman som skramlar. Går och stänger dörren och då tar dotterns topplista över. Ropar att hon ska eller snarare måste sänka, innan jag går sönder av stress. Hon hör såklart inte, jag ropar högre.

Ger upp och skickar ett sms, inget händer och jag känner att irritationen är som en inre bomb. Det är höstlov, jag hittar inte på några bra saker, jag hinner inte, jag måste ju greja med massor av kreativa saker, deadlines.

Rastlöst kastar jag mig emellan att hitta på en text och att skissa lite för att hitta flowet för att kunna hänge mig måleriet. Det flowet som till sist kommer och gör att tankarna upphör att vara tankar och intellektet blir ett med sinnena och universum har kopplat in sig i själen och man styr inte mer. Var i helvete är flowet nu? Det verkar gå åt skogen och jag tar en till potatis och sätter på mera kaffe för att plåga min mage med mera koffein som jag egentligen inte alls är så sugen på. Vi har ju just flyttat så det finns ju massor att göra.

Kanske man skulle stapla veden eller fixa de sista kartongerna. Var är snickarna förresten, de har inte varit här på två dagar? Dammet i hallen sticker i mina ögon. Hämtar dammsugaren och gör en halvinsats, det vill säga angriper endast den synliga ytan som jag ser från den här skrivplatsen.

Det är måndag och det är ganska vackert ute, allhelgonafrosten gör sig påmind och himlen är hög. Men det är ändå en förbannad skit måndag, som att befinna sig på en öde ö mitt i tristess stråket. Världssjälen har Måndagsångest och den är omöjlig att värja sig ifrån hur vacker himlen eller fjällen är. Jag ser ett streck på himlen och jag kollar med flightscanner-appen var det ska. Det ska till Reykjavik och startade för en timme sedan i Helsingfors. Coolt att det flyger precis över vårt hus, en känsla av att vara en del av världen sprider sig inom mig. Man skulle ha haft en stege så man kunde hoppa på. Som hop-on-hop-off bussarna. Frukost i London, lunch i Mombasa och middag i Havanna.

Samtidigt som jag desperat nu söker flowet sker en ivrig konversation i min telefon angående skohjälpen. Hur ska vi hinna trycka 200 T-shirts till helgen? Var hittar vi 200 T-shirts, vem sponsrar. Var ska människor lägga skorna? Hur ska skorna fraktas till Europa? Vi ska följa med två eldsjälar som ligger bakom skohjälpen till Europa i slutet av november för att dela ut skor till människor som är på flykt. Så viktigt och bra. Skulle just nu gärna släppa alla andra trådar och bara ägna mig kring logistiken kring dessa 10 000 tals skor som ska samlas in. Det är bråttom, det är viktigt. Europa brinner, så många människor i nöd. Vi måste hjälpa till, vi måste ta emot, vi måste byta livsstil. Så många liv som skördas och som står på spel.

Rasismen har aldrig varit så nära förut, det är inte längre de. Rasisterna finns plötsligt bland vår närmsta krets och det är fruktansvärt att beskåda detta hat på detta sätt.

Naturligtvis skulle denna krönika ha handlat om Skohjälpen, men nu är det försent och jag tänker inte skriva om hela texten, det hinner jag inte. Men jag hinner be er som tänker besöka ÖFKs sista match den 1 november på Jämtkraft arena, ta med ett par skor som du inte använder mer och skänk dem till oss vid ett särskilt inlämningsställe så ska vi förmedla dem till någon som behöver dem.

Jo en sak till. Även om det är för mig en skitmåndag så ska jag banne mig uppskatta ett surt äpple, topplistan ett vitt streck på himlen mot Reykjavik och en maskin som tvättar åt mig.

Hej.

____________
FacebookWhatsAppTwitter